30.10.2020

Stadsfullmäktige hade godkänt en detaljplan och detaljplaneändring där det till den överklagade delen var fråga om ändring av gamla oljehamnskvarter till bostadskvarter och befintliga rekreationsområden. Ur de utredningar som gjorts för detaljplanen framgick att det i närheten av detaljplaneområdet fanns betydande fladdermusområden. På detaljplaneområdet fanns ett för fladdermössen viktigt fångstområde. Till den omedelbara närheten av den stig som var en viktig och i praktiken enda rutt till fångstområdet som öppen ekologisk korridor, hade anvisats för bostadsbyggande. Potentiella föröknings- och rastplatser för fladdermöss hade inte inom detaljplaneområdet närmare utretts.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förbudet att förstöra och försämra föröknings- och rastplatser kan avse endast rätt begränsade områden. Bestämmelsen föranleder därför ingen skyldighet att skydda de i bestämmelsen avsedda djurarternas hela habitat. I bedömningen av om förbudet i 49 § 1 mom. i naturvårdslagen har följts ska de artspecifika definitionerna gällande föröknings- och rastplatser beaktas. För fladdermössens del ska de viktiga rutterna mellan föröknings- och rastplatserna beaktas eftersom en förstöring eller försämring av de centralaste rutterna i praktiken kan leda till att föröknings- och rastplatsen förstörs eller försämras.

Eftersom detaljplaneområdet låg i närheten av betydande fladdermusområden, och på grund av områdets i utredningarna konstaterade betydelse som fladdermössens fångstområde, borde i planebeslutet och i de utredningar och konsekvensbedömningar som låg till grund för beslutet särskild uppmärksamhet ha fästs vid de konsekvenser planens genomförande hade för de fladdermöss som förekommer på området.

Utgående från de utredningar som gjorts förblev det anmärkningsvärt oklart huruvida det förekom föröknings- och rastplatser för fladdermöss på detaljplaneområdet. Utgående från utredningarna kunde man bedöma att ett detaljplaneenligt byggande skulle försvaga den ekologiska korridor som stigen utgjorde och som var en viktig rutt för fladdermössen, då belysningsförhållandena på stigen, i och med det höga bygge som anvisats i dess omedelbara närhet, förändras. I ärendet hade inte i tillräcklig grad utretts vilka konsekvenserna av att den viktiga rutten försämras var för fladdermössens habitat och de på området eventuellt befintliga föröknings- och rastplatserna.

Med ytterligare beaktande av att det i samband med de bygglov som beviljades med stöd av detaljplanen för nämnda kvarter inte var möjligt att utanför byggtomten ställa begränsande villkor som skulle beakta den för fladdermössen viktiga rutten, hade för detaljplanen inte gjorts sådana utredningar och konsekvensbedömningar enligt vilka det varit möjligt att på ett tillförlitligt sätt bedöma om den i planen anvisade bebyggelsen uppfyllde kraven på att värna naturvärdena. Utgående från de utredningar som hade gjorts var det inte heller möjligt att utesluta sådana följder som var förbjudna enligt 49 § 1 mom. i naturvårdslagen. Detaljplanen grundade sig till dessa delar inte på i 9 § i markanvändnings- och byggnadslagen avsedda tillräckliga utredningar och konsekvensbedömningar.

Stadsfullmäktiges beslut var lagstridigt enligt 135 § i kommunallagen. Förvaltningsdomstolens och stadsfullmäktiges beslut upphävdes för två bostadskvarters del.

Markanvändnings- och byggnadslagen 9 §, 54 § 2 mom., 197 § 1 mom.

Markanvändnings- och byggnadsförordningen 1 § 1 mom.

Naturvårdslagen 3 §, 4 §, 49 § 1 mom.

Naturvårdsförordningen 23 §

Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) art. 12

Kommunallagen 135 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Jaakko Autio. Föredragande Satu Sundberg.